Ha! typ sist att inse att man faktiskt kan använda en app att blogga med. Jag som nästa alltid använder telefonen istället för datorn, och när jag väl använder datorn så ligger inte bloggandet nära till hands.
Men nu kände jag att jag behöver få lite tankar på pränt.
Sitter just nu på Arlanda på väg hem, efter en fysisk tung helg för en som inte kunnat gå ordentligt på ett år, och plötsligt måste springa i en helskotta massa trappor. Fötterna värker, benen värker och fogar och höfter gråter! dock kände det ändå värt det. Har inte varit delaktig i detta engagemang i flera år och kände att det verkligen var dags att ta upp fokus. Måste visa sonen att intressen och engagemang ska man ta på allvar.
Sitter och längtar efter lillpojken nu. hans gosiga små händer som sliter i ansiktet. och haran tur får man en nästankram.
Men jag kan inte sticka under stol med att jag trodde det skulle vara betydligt jobbigare att vara ifrån honom. klart jag saknar min lille älskling, men var skönt att få försöka hitta mig igen. att inte bara vara mamma, utan även en person utanför. att jag ändå inte är samma person är ju helt klart, men det hjälps inte att man funderar över sin roll i livet när man inte är mamma och centrum för sonen.
Har fått lästid, egentid, njuta av mat utan att hetsäta för att få varmt eller helt enkelt konstatera att maten blivit kall.
Nästan skäms över att det varit lättsamt. trodde det skulle bli betydligt mycket mer tårar från mig. Att sonen mår bra är inget som jag ens behöver fundera två gånger på. han har ju pappa sin. och hur ofta får de egentid tillsammans..men för att vara första gången jag var ifrån en helg istället för fyra timmar. så var nog de där fyra timmarna värst.
men snart ska jag hem och krama om pojken och ge honom en stor puss på kinden. det är ändå skönt att snart är allt tillbaka till vardagen
.jpg)
